Kanada som förebild - igen

Igår var jag på FORES seminarium Därför lyckas Kanada med integrationen. Howard Duncan, chef för The Metropolis Project, berättade om Kanadas framgångsrecept.

Martin Ådahl, chef FORES, försökte pressa Howard Duncan att lyfta fram saker i Kanadas modell som Sverige borde lära sig av, men den rutinerade kanadensaren var försiktig med att plocka ett eller flera framgångsrecept.

Framgångarna i Kanada handlar framförallt om att de väljer sina invandrare, vilket också Hanne Kjöller skriver om i DN.

Under decennier har den svenska invandringen uteslutande bestått av asylsökande och deras familjer. I Kanada utgör den gruppen bara tio procent. Resten har kvalificerat sig genom att ansöka och genom att exempelvis ha en bra utbildning och goda språkkunskaper. Integration för den som frivilligt sökt sig till ett land är förstås något helt annat än den som hals över huvud flytt ifrån någonting. Precis som det är skillnad på om man är professor i franska eller arabisktalande analfabet.

En färsk studie av arbetsmarknadsintegrationen i Kanada och Norge visar också att det är selektionen av invandrare som avgör framgångarna på arbetsmarknaden. Med tanke på förutsättningarna är inte Kanada bättre än Norge på integration, är en av rapportens slutsatser.

Tomelilla som förebild

Jag trodde aldrig i mitt liv att Tomelilla skulle pekas ut som föredöme i integrationsfrågor, men nu har det hänt. Den kommun jag tillbringade mina första 15 år prisas för en arbetsmarknadsinriktad introduktion. Alldeles utmärkt!

Sedan starten för två år sedan har flyktingmottagningen i Tomelilla lyckats slussa ut 95 procent av sina klienter ut i arbetslivet, vilket placerar kommunen på en hedrande fjärdeplats i Skåne. "Vi har hittat en bra och effektiv strategi, som innebär att klienten senast sex veckor efter inflytten ska hamna på mitt bord" säger Ulla Kvist vid Arbetsförmedlingen till YA.

Men Ystad Allehandas beskrivning av integrationspolitiken i Sverige och andra länder är grovt förenklad. För visst har t.ex. Australien och Kanada en väl utvecklad integrationspolitik. Och det är faktiskt ingenting som tvingar invandrare i Sverige att gå på bidrag. Men visst. Sådana förenklingar är lätta att ta till när man vill göra en poäng på en ledarsida.

Förebild: Labinot Harbuzi

Labinot Harbuzi, malmöbo och MFF-spelare med briljant teknik och spelförståelse. I en intervju med Sydsvenskans reporter Hanna Welin berättar han hur okomplicerat det kan vara att orientera sig mellan två kulturer/identiteter.

Jag tänker på mig själv som kosovoalban. Det är ju den albanska kulturen som finns runt mig hela tiden. Men jag känner mig som en svensk också.

För mig är det viktigaste att hitta en mix. Smälta in men ändå inte glömma varifrån jag kommer. Jag försöker alltid vara en och samma person överallt. Inte byta personlighet, det gillar jag inte. Själv har jag faktiskt aldrig känt mig förvirrad i min identitet, men jag kan förstå om andra har det.

Hemma pratar jag albanska, ute svenska. Jag är van vid att folk frågar varifrån jag kommer. Men det gör inget, jag är stolt över min bakgrund. Men egentligen är nationalitet inte viktigt för mig. Människor är individer.