Dilsa Demirbag-Sten om mångkulturalismen

Timbros podradioserie idésherpa bjuder på Dilsa Demirbag-Sten och hennes redogörelse för mångkulturalismen. Timbro och Demirbag-Sten kallar det multikulturalism, men jag föredrar termen mångkulturalism. Där gör hon skillnad på mångkultur och mångkulturalism, och kritiserar tanken på att grupper ska ha olika rättigheter.

Tre inlägg om integrationspolitik

Det är sommar och stiltje här på bloggen. Men jag kan i varje fall tipsa om tre rätt så färska debattinlägg.

Philip Wendahl, Fp, förbundssekreterare för Liberal Mångfald, skriver på Expressens debattsida om att folkpartiledningen måste våga strama upp invandringspolitiken.

Sakine Madon skriver på Expressens ledarsida om invandringens kostnader.

Dilsa Demirbag-Sten skriver kritiskt om mångkulturalism och identitetspolitik på DN debatt.

Humes lag och mångkulturalismen

Dilsa Demirbag-Sten följer upp sin artikel i GP med ytterligare ett debattinlägg om Mosa Sayeds avhandling, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. Denna gång i SvD. I inlägget plockar Dilsa fram ett äss ur rockärmen, Humes lag.

Sayed utgår från att Sverige är mångkulturellt och drar slutsatsen att vi därför måste släppa in sharialagar i svensk rättskipning. Men att gå från en beskrivning av hur Sverige ser ut till en normativ slutsats om vilka rättsregler som bör gälla är ett brott mot den logiska princip som brukar kallas Humes lag och som förbjuder att man går från ett ”är” till ett ”bör”.

På det moraliska planet måste man fråga sig varför ett samhälle som garanterar alla individer lika fri- och rättigheter, borde se det som önskvärt att övergå till ett samhälle där vissa grupper av individer inte längre har samma rättigheter som andra. För vem är detta en positiv utveckling?

Avhandling om mångkulturalism ger eko i debatten

Mosa Sayeds avhandling, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige, som argumenterar för en mångkulturell utgångspunkt när det gäller arvsrätt har redan fått en hel del reaktioner. Det är onekligen intressant och märkligt att vi nu har en svensk avhandling som förespråkar att lika rättigheter inte längre ska gälla i Sverige, vilket klart strider mot det svenska integrationspolitiska målet om lika rättigheter och skyldigheter för alla med uppehållstillstånd i Sverige. Det sistnämnda är viktigt att veta. Att målet om lika rättigheter och skyldigheter i Sverige faktiskt även gäller personer med permanent uppehållstillstånd i Sverige, fastän de är utländska medborgare.

Till skillnad från vad många tror är denna princip otroligt stark i den svenska integrationspolitiken, och alla politiska partier står bakom den. I länder som Danmark, Nederländerna, Tyskland och i många andra länder, är det däremot inte lika främmande eftersom utländska medborgare ofta varken har samma rättigheter eller skyldigheter, det är svårare att bli medborgare och att betydligt större andel av de som invandrat är utländska medborgare.

Uppsala Nya Tidning har haft en rad reportage med utgångspunkt i avhandlingen. I mångkultur utmanar juridiken kommer avhandlingens författare till tals. Där pläderar Mosa Sayed för att arvsrätten bör ta hänsyn till personens kulturella och religiösa bakgrund. Han ställer sig den, för svenska förhållanden, märkliga frågan om varför den svenska staten ska bestämma vilka lagar som ska gälla.

- När islamisk arvsrätt skiljer från svensk rättsordning grundar det sig i kulturella skillnader och synen på familj, släkt, egendom, och så vidare. Man måste fråga sig vem det är som ska definiera och bestämma vilka värden som ska ges företräde framför andra. Är det staten som ska göra det? Eller bör personens vilja, kultur och religion vara utgångspunkten? Det här är en av de svåraste frågorna som ett mångkulturellt samhälle har att hantera. Jag tror att vi måste ge utrymme för olikheter för att nå likställdhet i samhället, säger Mosa Sayed.

UNT har följt upp med artikeln "Islamiska arvsrätt diskriminerar kvinnor" och ledarkommentaren"Mångkultur" ställer INTE nya krav på rättsväsende.

Dilsa Demirbag-Sten är mycket kritisk till avhandlingens idéer i Expressen kultur.

Mångkulturalism som politik förvaltar en gammal och unken tradition i Europa, där etnicitet och religion är de mäktigaste och mest destruktiva variablerna.

I morgon försvarar alltså Mosa Sayed en avhandling som pläderar för en ökad användning av sharialagstifning inom svensk arvsrätt. Vad det betyder för barn födda av ogifta mödrar, kvinnor och så kallade ”avfällningar” borde vara känt för de flesta vid det här laget.

Där är vi nu i mångkulturalismens namn. Religionen islam ses som ett subjekt som inte går att separera från individen.

Vill man ha en akademikers synpunkt i frågan bör man vända sig till Andreas Johansson Heinö. Han uppmärksammar den avvikelse mot svensk integrationspolitik som avhandlingen innebär, men menar samtidigt att Dilsa Demirbag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen.

Dilsa missar målet

Dilsa Demirbag-Sten är en debattör som behövs, men det inlägg, Invandrare förblir alltid invandrare i Sverige, hon gjorde i GP härom dagen missade tyvärr målet.

I artikeln påstår Demirbag-Sten att staten för en särskild politik för invandrare som går utöver den hjälp som nyanlända invandrare får. Men det enda konkreta exempel hon hänvisar till är att utländska äktenskapsregler ibland gäller i Sverige för utländska medborgare. Ta till exempel detta påstående:

Jag invandrade, som barn, till Sverige och minns omställningen. Men även mina barn, som har en svensk far, förblir svenskar så länge de är laglydiga.

Om de skulle gå arbetslösa eller begå brott flyttas de in i statistiken över invandrare och erbjuds samhällets skyddsnät och stöd som just sådana.

Hör det hemma i en demokrati att fastställa blodsband och utöva politik utifrån det?

Det är svagt att komma med ett grovt påstående som detta utan att ge exempel. Faktum är att det inte finns någon särskild politik som "träder in" om en person med utländsk bakgrund blir arbetslös eller är kriminell. Vad skulle det vara?

Demirbag-Sten fortsätter: Vi har två parallella system på bostads- och arbetsmarknaden. Ett som är till för alla svenskar och ett annat som träder i kraft om individen återfinns i SCB:s statistik över invandrare.

Det är en sak att kritisera kulturrelativism och identitetspolitik som fenomen, vilket Demirbag-Sten gör. Kulturrelativismen tenderar att ha destruktiva effekter, inte minst när det gäller frågor om diskriminering och överslätande attityder till kvinnoförtryck i vissa miljöer. Men det är en helt annan sak att påstå att staten bedriver en särskild välfärdspolitik för personer med utländsk bakgrund.

Dilsa efterlyser en politik där statens roll är att inte skilja på individer, utan garantera invånarnas fri- och rättigheter. Samma för alla. Varken mer eller mindre. Helt oberoende av föräldrars ursprung. Om vi lyckas med det så är halva jobbet gjort.

Bra så, för det är precis det som är den officiella politiken i Sverige. Ibland leder det till segregation till följd av individers fria val, till exempel när det gäller boende eller skola. Personer flyttar från eller till olika typer av segregerade miljöer allt efter preferenser och ekonomisk förmåga.

Bortsett från vissa rättsliga skillnader mellan svenska och utländska medborgare, som är betydligt färre än Sverige än i andra länder, skulle jag vilja ha några exempel på hur staten för en särskild politik för invånare med utländsk bakgrund. Det enda jag kan komma på är rätten till modersmålsundervisning och rätt att söka medel till föreningar bildade på etnisk grund (Ca 15 miljoner per år). Dessa särskilda rättigheter är inget som tvingas på någon, utan bygger på frivillighet.

Lena Sundström på safari i Danmark

Lena Sundström har skrivit en bok om världens lyckligaste folk. Hon bosätter sig i Danmark för att hitta en förklaring till varför landet och befolkningen valt en annan väg än Sverige i sin inställning till det mångkulturella samhället. Reaktionerna på boken är minst sagt delade.

Håkan Arvidsson (SvD) är förtjust: Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande. ... Jag tvekar inte att säga att detta är en av årets viktigaste böcker.

Dilsa Demirbag-Sten (Expressen) är inte lika imponerad av bokens analys. Jag tror att Sundström litar för mycket på att en pakt med införstådda svenska läsare uppnås redan i förordet. Då och då gnistrar det fram en skarp iakttagelse, men vad som har hänt i Danmark och varför landet är så rasistiskt som hon gör gällande får jag egentligen aldrig veta.

Thomas Nydahl (Kristianstadsbladet) är upprörd efter att ha läst boken: Om man kan göra journalistisk karriär med Lena Sundströms metoder så säger det dessvärre mer om Sverige och vår journalistik än det säger om henne som person. Uppenbarligen är hennes infantila och synnerligen vulgära och propagandistiskt färgade prosa efterlängtad.

Det värsta med en bok som denna är att den ställer sig i vägen för en seriös diskussion om de stora och avgörande problem vi delar med våra grannländer och med resten av Europa. Att den utkommer säger också en del om vilka betydande hinder det finns för en intellektuellt hederlig diskussion, som går bortom nationalistiska eller populistiska klichéer och vanföreställningar.

Tomas Polvall (Norrköping Tidningar) sågar också boken. Länge undrar jag varför Sundström lämnat Stockholm. Hennes förberedelser är obefintliga och hennes okunnighet monumental. Lena Sundströms vrångbild av Danmark är så sällsynt innehållslös att den knappast får någon genomslagskraft. Vi är trots allt rätt många som har betydligt djupare kunskaper om Danmark och vet att de flesta danskar är vansinnigt stolta och lyckliga över att bo i ett land som fungerar så väl.

Stefan Jonsson (Aftonbladet) anser att boken förenar krönikörens rappa tillslag med antropologens fundersamhet. Lägg därtill Sundströms journalistiska fotarbete – platsbesök på språkkurser och flyktingförläggningar, intervjuer med vanligt folk och ledare över hela den politiska skalan – och man har en vidunderlig kombination.

Jag fastnar för Jonssons påstående att utvecklingen i Danmark bidragit till att samhället spruckit upp i grupper behärskade av ömsesidig fruktan. Danskhetens försvarare har förverkligat den ghetto­isering de säger sig motarbeta. Det får mig att tänka på situationen i Sverige. Att Sverige för en annan, mer välkomnande, politik än danskarna har knappast lett till att konflikterna i samhället är mindre. Bilar och hus brinner i Malmö, Göteborg, Uppsala och i andra städer. Stenar kastas mot samhällets företrädare. Bussturer och spårvagnslinjer ställs in.

Integrationsdebatt i Almedalen

Ingen debatt om integration i Almedalen, trodde jag. Men på Makthavare.se ser jag att det trots allt debatterades en hel del.

Niklas Wykman (MUF) och Erik Almqvist (SDU) debatterade, men blev mest omskrivna för att båda var flintisar. Integrationsminister Nyamko Sabuni (Fp) och Södertäljes kommunalråd Anders Lago (S) rök ihop om miljonprogramsområdena. De duktiga debattörerna Luciano Astudillo (S) och Elisabet Svantesson (M) m.fl. diskuterade främlingsfientlighet. Kristdemokraterna hade bjudit in Maciej Zaremba, författare och journalist, och Luis Abascal, affärsman och opinionsbildare, för att ge sina perspektiv på integration och integrationspolitiken. Det samtalet fick rubriken Integrationspolitiken är en katastrof på Makthavare.se. Till sist höll tankesmedjan FORES ett seminarium som undrade varför Sverige är så dåligt när det gäller integration. Panelen fick ge sin vision om ett perfekt mottagningssystem (för personer som får asyl):

(Sakine) Madon: Det ska vara snabbt, rappt med en positiv inställning till människor, med fokus på hur folk kan bidra. Det ska signalera “välkommen hit!”
Demirbag-Sten: Lite som det småländska alltså?
(Maciej) Zaremba: Jag behöver inte hitta på något, jag blev föremål för det perfekta mottagningssystemet - min arbetsförmedlare på 60-talet. Han sa “du har kommit till ett väldigt konstigt land” och förklarade hur Sverige funkade. Otroligt viktig introduktion.
(Martin) Ådahl: Det ska handla om att sopa banan för folk som kan hjälpa dem som kommer, folk som har kompetensen att göra det. Och så måste vi ha en flexibel arbetsmarknad.
(Dilsa) Demirbag-Sten: Segregering måste motarbetas. Sedan är en flexibel arbetsmarknad a och o och det ska finnas ett starkt stöd för småföretagare. Men språket är också viktigt.

Inte illa. Nästa år hoppas jag vara på plats.

Det är fint i Rosengård

Dilsa Demirbag-Sten fortsätter granskningen av miljonprogrammets förflutna och framtid i Expressen. Hon menar att arkitekturen ofta felaktigt får bära skulden för den misslyckade integrationspolitiken.

Tråkig arkitektur är inte nödvändigtvis kvalitetsmässigt dålig. Miljonprogrammet är till största del byggt på gedigen kunskap och detsamma gäller materialvalen. Om det länge rått en konsensus om arkitekturen som den grundläggande orsaken till den misslyckade integrationen så är enigheten kring och övertron till förmåga att lösa integrationsproblemen med en upprustning av de nedgångna husen missvisande och orealistiska.

Därmed inte sagt att ett lyft av delar av miljonprogrammet inte skulle påverka livsvillkoren och framför allt hälsan bland de boende. Men ytterligare två rum och en köksrenovering ger inga jobb, utbildning eller en stark gemenskap med resten av samhället.

Det finns andra luckor att fylla och möjligheter till lösningar.

Jag skulle till och med vilja påstå att arkitekturen och miljön i Rosengård snarare är fin än tråkig. Det finns få ställen med så mycket parker och grönområden, fotbollsplaner (gräs, konstgräs, plast) och utomhusbad. Däremot finns det brist på kommersiella lokaler även om det finns ett stort köpcentrum.

Nu breddas debatten om islam(ofobi)

Efter att Mohamed Omar kommit ut som hårdför islamist med benäget stöd från Aftonbladets kulturredaktion kommer nu motreaktionerna.

Nima Dervish (nytt namn, samma klokskap) i City, Dilsa Demirbag-Sten i Corren och Devrim Mavi i Dagens Arena reagerar idag, alla med kloka inlägg. Det är en debatt som ingen bör missa.