Om åsiktskorridoren och migrationspolitik

När Henrik Ekengren Oscarsson i december 2013 lanserade termen åsiktskorridor var det många som snabbt tog till sig ordet. Han definierar korridoren som den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd, och menade att den i Sverige är mycket smal. När SVT:s nyhetsprofil Anna Hedenmo i NEO instämde i att det finns en åsiktskorridor bland tyckareliten som inte representerar befolkningens åsikter tog debatten fart ytterligare. Jan Söderqvist kom häromdagen med en intressant invändning i SvD, när han pekade på det absurda att politiker, framförallt på den borgerliga sidan, klagar över bristen på utrymme i åsiktskorridoren när de själva har tillgång till både offentlighet och regeringsmakt.

Men åsiktskorridoren är inte ett nytt begrepp, i varje fall inte i den internationella litteraturen och forskningen. Själv stötte jag på begreppet i Rogers Brubakers artikel Comments on ”Modes of Immigration Politics in Liberal Democratic States, utgiven 1995. Där går han i svaromål på Gary Freemans förklaring av hur migrationspolitiken formas i liberala demokratier. Brubaker använder begreppet ”boundaries of legitimate discourse” vilket i stort sett är synonymt med åsiktskorridoren. Freemans argument är att liberala demokratier producerar värderingar som begränsar både vilken migrationspolitik som är möjlig och vad som uppfattas som legitima åsikter. Brubaker menar, å andra sidan, att åsiktskorridoren inte har med liberala demokratier och dess institutioner att göra. Vad som ryms i korridoren bestäms enligt honom i det diskursiva fältet; ett resultat av kulturella och politiska skeenden som är olika i både tid och rum. Jag ska nämna två exempel på att åsiktskorridoren kan vara olika beroende på tid och rum. Sverige var en liberal demokrati både på 80-talet och 2010-talet, men ändå har åsiktskorridoren förändrats. På 80-talet kunde den Socialdemokratiska regeringen, utan nämnvärda reaktioner, skriva att spontaninvandringen av personer med flyktingliknande skäl eller andra politisk-humanitära skäl föreslås ... i fortsättningen i stort anpassas till sysselsättningsläget, statens och kommunernas resurser samt landets politik i övrigt. Kommittén understryker att antalet kvotflyktingar och storleken av den individuella invandringen av icke-flyktingar som åberopar politiska skäl i stort bör vara beroende av sysselsättningsläget samt statens och kommunernas tillgängliga resurser (proposition 1983/84:114 Om invandrings och flyktingpolitiken, sid.20). Ett sådant uttalande, som går ut på att underordna volymen (farligt ord) invandrare efter landets kortsiktiga ekonomiska intresse, hade troligtvis idag mött ett ensidigt fördömande i den samlade offentligheten. Det som rymdes i åsiktskorridoren på 80-talet faller alltså numera utanför densamma. Likaså är både Danmark och Sverige liberala demokratier men med mycket stora skillnader i vad som accepteras i det offentliga samtalet. Det som faller inom åsiktskorridoren i Danmark faller utanför densamma i Sverige. Om det bör vi vara överens utan att vidare exempel behövs. Dessa två fall tyder på att Brubaker har rätt: att åsiktskorridoren i liberala demokratier är dynamisk i tid och rum.

Men har det offentliga samtalet och åsiktskorridoren någon påverkan på migrationspolitiken? Carl Dahlströms avhandling, Nästan Välkomna: Invandrarpolitikens retorik och praktik (2004), är intressant i sammanhanget eftersom den undersöker samspelet mellan det offentliga samtalet och den faktiska politiken. Han menar att granskningsprocessen som ett politikområde utsätts för är tudelad; Att den kritik som förs fram skiljer sig åt när det gäller retorik och praktik. Retoriken utvärderas i den offentliga diskussionen där moraliska frågor är de dominerande. Praktiken utvärderas av myndigheter, utredningar och revisioner där frågor om effektivitet är vanligast. Om politikens moraliska innehåll utvärderas av offentligheten kan åsiktskorridorens bredd vara en viktig faktor när migrationspolitiken utformas. När t.ex. Folkpartiet lanserade förslag om språktest i 2002 års valrörelse var reaktionerna i offentligheten ensidigt negativa. Förslaget uppfattades ligga utanför vad som accepteras i åsiktskorridoren. Återkopplingen på förslaget var ett moraliskt fördömande, trots att språktest finns i alla liberala demokratier och att det uppenbarligen fanns ett relativt stort stöd bland befolkningen för förslaget. Vad som i andra länder är en okontroversiell politisk fråga var i den svenska kontexten oacceptabelt. Sedan finns det givetvis inget, vilket Söderqvist påpekade, som hindrar en politiker eller ett parti att fortsätta driva frågan, oavsett vilken moralisk upprördhet som de möter i offentligheten. Men få orkar med att ständigt få sin moral ifrågasatt. Eller som min kollega Anders Hellström brukar påpeka: alla vill vara på de godas sida (Vi är de goda 2010). De norska forskarna Jan-Paul Brekke och Tordis Borchgrevik (2007) har också i skriften Talking about integration beskrivit det svenska debattklimatet om migrations- och integrationsfrågor som mjuk på utsidan och hänsynslös på insidan: While protecting conduct of minorities from criticism, the majorities/colleagues are attacked in a vile language.  Att utmana åsiktskorridoren kostar.

Åsiktskorridoren är därför inte betydelselös för inriktningen av migrationspolitiken. En smal åsiktskorridor kan nog bidra till att bibehålla en mer ”generös” migrationspolitik då alternativa röster och åsikter inte ses som legitima. En sidoeffekt är dock att stora delar av befolkningen inte känner sig representerade av eliten och att det växer fram alternativa offentligheter (t.ex. Avpixlat) och populistiska partier (t.ex. Sverigedemokraterna) som representerar de åsikter som faller utanför åsiktskorridoren. Att de 45 procent av befolkningen som vill minska flyktinginvandringen (Sandberg och Demker 2013) inte finner någon förståelse, vare sig bland de etablerade partierna eller i offentligheten får naturligtvis konsekvenser. Den mest intressanta frågan är dock obesvarad: Varför är åsiktskorridoren inom migrationspolitiken (och andra politikområden) så smal, just nu, i Sverige.

Rapport från fredagens seminarium

Fredagens seminarium på MIM /IMER, Malmö Högskola om Migrant Integration Policy Index var mycket lyckat. Förutom intressanta diskussioner var det mycket spännande personer närvarande.


The Migrant Integration Policy Index (MIPEX) betygsätter integrationspolitiken för länderna i Europa (inklusive Kanada, Norge och Schweiz). Sverige är det enda land av de 28 som i undersökningen får epitetet ”bra integrationsland”. (Migration Policy Group m.fl. 2007) Bilden ovan visar betyget för Sverige inom de sex områden som indexet mäter. Sverige har nått ända fram när det gäller tillträde till arbetsmarknaden (100 procent). Invandrare har samma rätt att arbete som andra EU-medborgare, har rätt till språkträning och arbetsmarknadsinsatser, efter två år samma rätt till studiestöd och invandrare som blir arbetslösa förlorar inte rätten att stanna i landet. Inom områdena familjeförening, politiskt deltagande och anti-diskriminering behövs bara små förbättringar för att Sverige ska nå 100 procents måluppfyllelse.

Hur kan Sverige ha bra politik och dåligt utfall?

Samtidigt vet vi att Sverige inte på långa vägar har Europas bästa utfall när det gäller arbetsmarknadsintegration. Diskussionen kom att handla om denna skillnad. Hur kan man förklara att Sverige har världens bästa integrationspolitik men samtidigt svag arbetsmarknadsintegration.

Jag hade glädjen att delta i dagens första paneldiskussion. Jag försökte föra fram följande förklaringar:

* Indexet säger sig mäta och lyfta fram goda exempel inom integrationspolitiken. Jag menar att indexet snarare mäter mest ”generösa politik” än bästa politik.

* Det finns flera samverkande anledningar att Sverige hamnar i topp:
- Sverige har ända sedan 1970-talet haft en integrationspolitik som utgått från att invandrare ska ha samma rättigheter som svenska medborgare från första dagen.
- Det avspeglar det omhändertagandeperspektiv som präglar svensk integrationspolitik.
- Det finns inga integrationskrav/förväntningar på den som invandrar.

* Det är inte säkert att den mest generösa politiken ger den bästa integrationspolitiken. Jag skulle därför vilja döpa om indexet till MIRIP: Migrant Rights Policy Index, eftersom det som mäts är invandrares rättigheter och inget annat.

* Integrationspolitikens framgång avgörs mindre av integrationspolitiken och mer av arbetsmarknadens funktionssätt, invandringens sammansättning och invandrares rättigheter (där fler rättigheter inte nödvändigtvis leder till bättre integrationsutfall).

Carl Dahlström

Carl Dahlström, som skrivit den spännande avhandlingen Nästan Välkomna: Invandrarpolitikens retorik och praktik, Göteborgs Universitet (2004), förde under eftermiddagens panel fram ytterligare en förklaring till skillnaden mellan den goda politiken och det svaga integrationsutfallet, att det beror på dålig implementering/genomförande. Jag menar att den förklaringen inte håller eftersom det handlar om rättigheter som är absoluta och därför inte kan störas av implementeringssvårigheter. Rätten till familjeåterförening, till studiemedel, till permanent uppehållstillstånd, till medborgarskap etcetera är inget som kan fallera med dåligt genomförande.

Jan-Paul Brekke

Jan-Paul Brekke är en mycket underhållande norsk samhällsforskare. Han visade empiriskt att Sverige, med världens bästa integrationspolitik, i verkligheten har nordens sämsta utfall. I Danmark som hamnar långt ner i MIPEX har 65 procent av ”tredjelandsmedborgarna” (icke-EU medborgare) arbete, medan det i Sverige är 46 procent.