Lars Åberg om Kanada som förebild

Det är mycket Kanada nu. Idag skriver Lars Åberg i GP där han bland annat tar upp landets migrationspolitik och medborgarskapstest.

En av orsakerna till Kanadas framgång kan vara det urvalssystem för uppehållstillstånd, som länge premierat välutbildade personer som redan talar engelska ­eller franska.

Många som lyfter fram de kanadensiska resultaten skulle sannolikt bli en smula upprörda om de tog reda på hur det hela gått till. Vid en jämförelse framstår ju den svenska modellen som kravlös och generös.

I Europa har prominenta politiker på sistone dödförklarat multikulturalismen som skattefinansierad ideologi och pekat ut den som delansvarig för parallellsamhällena med nykomlingar utan särskilt mycket bindningar till det nya hemlandet. Nu rör sig den kanadensiske immigrationsministern i samma riktning och betonar att de som vill bli medborgare förväntas ha goda kunskaper om rättigheter och skyldigheter och om de värderingar som finns nedbäddade i landets historia.

Jag tror dock att Åberg har fel i en sak. Krav för att bli medborgare i Kanada, som medborgarskapstestet, är ingen nymodighet utan har funnits länge. Däremot har innehållet i testet förändrats flera gånger och på många sätt lagt mångkulturalismen bakom sig för att starkare betona det gemensamma. The Citizenship Act är från 1977 och lyder så här när det gäller naturalisering:

The Minister must, according to the Act, grant citizenship to a person who makes an application and

a) is 18 years of age or over;
b) has been lawfully admitted to Canada for permanent residence and has, within the four years immediately preceding his or her application, accumulated at least three years of residence in Canada, according to a stipulated formula;
c) has an adequate knowledge of the English or French language;
d) has an adequate knowledge of Canada and of the responsibilities and privileges of Canadian citizenship; and
e) is not under a deportation order (or) the subject of a declaration by the Canadian government to the effect that there are reasonable grounds to believe that granting citizenship to the person would be prejudicial to the security of Canada or that the person would engage in organized crime.

Hur mycket mångfald tål demokratin? Igen!

Lars Åberg har skrivit en text i GP om Andreas Johansson Heinös avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? Jag misstänker att han kommenterar avhandlingen efter att ha bläddrat igenom den lite för snabbt, precis som jag också gjorde för någon vecka sedan. För Heinös normativa svar på hur man bör förhålla sig till mångfalden i samhället är faktiskt riktigt innovativ. Staten bör vara opartisk och tolerant. Samtidigt hymlar inte Heinö med att det finns någonting svenskt och att det är invandrarnas ansvar att förhålla sig till detta. Det är naivt, menar Heinö, att tro att vi kan omforma den nationella identiteten för att rymma alla inom den svenska identiteten. Men det innebär inte att invandrare inte kan känna sig hemma i Sverige. De är t.ex. kurder eller somalier som bor i Sverige - sverige-kurder eller sverige-somalier. Olikheter med det traditionellt svenska måste tolereras men inte nödvändigtvis respekteras och staten bör förhålla sig opartiskt till kulturella egenheter så länge som det sker inom rimliga gränser.

Jag har säkert missat en del nyanser, men det är så jag uppfattar avhandlingen och denna o-ortodoxa modell förtjänar en riktig debatt. Själv har jag beställt boken för att kunna bläddra i ett privat exemplar. Då kanske jag åter inser att jag missuppfattat poängerna med avhandlingen.