Aktuell integrationsdebatt

Om systemfel

Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus, skriver idag i Corren att integrationsproblem inte bara beror på rasism och diskriminering, utan också på de sociala systemen i Sverige.

Svårigheten att integrera denna välutbildade grupp (Irakier, mitt förtydligande) beror på brister i de svenska systemen. Det är svårt för personer som ännu inte behärskar språket att få in en fot på arbetsmarknaden eftersom de initialt inte tillåts konkurrera med lite lägre löner givet de platta lönestrukturerna i Sverige. Nyföretagande är krångligt även för dem som är väl förtrogna med det svenska systemet, vilket sätter hinder för personer som kommer från en entreprenöriell bazaar-kultur. Det är samtidigt lockande att kombinera svartarbete med bidrag, medan höga skatter minskar incitamenten till arbete.

Om språkkrav

Siewert Öholm skriver i Världen Idag om den inskränkta svenska integrationsdebatten och att den socialdemokratiska integrationsmodellen fortfarande dominerar politik och debatt.

I nästan alla andra västländer, jämförbara med Sverige, finns ett språkkrav med när man söker medborgarskap. Inte i något av de länderna för man samma infekterade debatt som i Sverige om huruvida invandrare som vill bli medborgare i ett land också skall kunna kommunicera på det nya landets språk. Den svenska debatten är egentligen obegriplig. Folkpartiet har fått utstå hån och spe för att man för några år sedan talade om ett språktest för invandrare i samband med medborgarskap. Rasistiskt skrek v, mp och s med smyg­opportunistiskt accompanjemang av de andra borgerliga partierna, och så hade man stämplat bort allt hederligt samtal i frågan.

Svensk invandrarpolitik är i alla avseenden socialdemokratisk invandrarpolitik och en gruvligt misslyckad politik. Misslyckandet handlar om att invandrare i Sverige de senaste decennierna inte tillåtits att bli integrerade i det svenska samhället. Arbetskraftsinvandringen på 60- och 70-talet såg annorlunda ut och där skedde integrationen genom att invandrande sydeuropeer fick arbete och snabbt också lärde sig språket. Den nya invandringen har inte haft samma arbetskraftsmotiv, utan i stället ofta präglats av skyddsbehov. Anledningen till den infekterade debatten kanske skall sökas just i detta.

En stor majoritet av svenskarna vill välkomna människor som söker skydd från våld och förtryck i deras hemländer. I debatten blandas empati för lidande med en oförmåga att vilja se den verklighet som kommer efter skyddet, och hur de flyktingar som kommit hit skall kunna stanna i det nya landet och bli ”svenskar” om de vill det. Vi har helt enkelt blandat ihop empatin i flyktingpolitiken med praktiska och psykologiska överväganden i invandrarpolitiken.

Integration eller separation?

I Sundsvall pågår en principiellt viktig debatt om integration kontra separation. Frågan är om kommunen ska ta hänsyn till stolliga patriarkala religiösa påbud om könssegregering, i detta fallet för att få kvinnor att lära sig simma.

Nu diskuteras frågan i ­kulturnämnden som ställer sig positiv till Maha Alhaddads ­förslag om att låta Alnöbadet vara öppet enbart för kvinnor tre timmar i veckan.
Detta ifrågasätts nu av GAPF, som undrar om detta är positiv eller negativ särbehandling. ”Kan det förväntas att reli­giösa och kulturtraditionella grupper i framtiden kommer med ytterligare krav på segregering mellan kvinnor och män?”, skriver man.

Institutionalisera inte könsapartheid

I Umeå finns ambitionen att starta en fritidsgård för enbart kvinnor.

Det finns närmare 200 unga kvinnor med invandrarbakgrund i Umeå som inte tillåts gå på en fritidsgård som är öppen för både pojkar och flickor. Av oro och personlig osäkerhet säger deras föräldrar nej. Nu finns ett förslag som kanske kan ändra på detta, Tjejgården.

De flesta av dessa unga kvinnor fogar sig i sin situation.
- De stannar hemma och uppfostras enligt den tradition som deras föräldrar tagit med sig från hemlandet. Utifrån svenska värderingar är de isolerade i sina hem, säger Annika Zschau.

- Inga andra män än flickornas pappor får tillträde, säger Annika Zschau.
Målet är även att flickor med svensk bakgrund ska lockas till Tjejgården och därför är det tänkt att personalen, när verksamheten kommit igång, består av kompetenta fritidspedagoger och lärare som representerar både muslimska och svenska värderingar.

Jag uppmanar länsstyrelsen att säga nej till ansökan. Liknande initiativ förekommer på många ställen runt om i landet och det är dags att säga nej en gång för alla. Ett land måste vara öppet, men det finns gränser. Självklart kan vi inte institutionalisera en kvinnosyn som strider mot all form av jämställdhet.

Mot allt mer könssegregering

Det är en tråkig utveckling att vi går mot en allt större könssegregering. Och det är en jättestor utmaning för en framtida välfärds- och integrationspolitik.

Låt oss börja på den lilla nivån. Friskis & Svettis ordnar undanskymda gymnastikpass för kvinnor.

Nerdragna gardiner, förtäckta fönster och stängd dörr. Inga män får var med och inte heller se på. Det är förutsättningen för att kunna jympa utan slöja.

Inget fel i det om medlemmarna önskat det, men motiveringen från deltagarna själva visar på att det finns tråkiga föreställningar bakom könssegregeringen. En deltagare säger:

- Muslimska kvinnor får inte blandas med män och inte röra sig framför en man. Kroppsformen får heller inte synas.

Denna syn på män och kvinnors könsroller och relationer har en direkt inverkan på män och kvinnors arbetsmarknadsdeltagande. Invandrare från länder med starkt patriarkala traditioner och mer bundna könsroller, ofta religiöst motiverade, uppvisar ett arbetsmarknadsdeltagande som är extremt ojämställt.

Kvinnor bakom neddragna gardiner

I OECD-rapporten A Profile of Immigrant Populations in the 21st Century finns en tabell som visar sysselsättningen efter födelseland för alla invandrare i hela OECD-området. Den visar till exempel att 65 procent av männen och 62 procent av kvinnorna som invandrat till OECD-området från Jamaica och är över 15 år är sysselsatta. Några av länderna utmärker sig genom extremt stora skillnaderna i sysselsättning mellan män och kvinnor. Några exempel.

Turkiet: män 60 %, kvinnor 32 %
Marocko: män 62 %, kvinnor 32 %
Pakistan: män 68 %, kvinnor 25 %

Siffrorna för de som invandrar till Storbritannien är ännu mer "extrema"
Pakistan: män 65 %, kvinnor 18 %
Bangladesh: män 59 %, kvinnor 15 %

I Sverige är mönstret liknande för utrikes födda från Irak, Afghanistan och Somalia, alltså några av de stora invandringsländerna.

Problemet med denna ojämställda familjesyn är extra stor när den möter ett välfärdssamhälle som det svenska. Vi har byggt upp ett samhällssystem (t.ex. ett individualiserat skattesystem) som förutsätter att både man och kvinna arbetar. Det går knappt att överleva på en lön, och marginaleffekterna när en familjemedlem kommer ut på arbetsmarknaden och den andra förblir hemma är ofta uppemot 100 procent. Och för att finansiera en välfärdsmodell som den svenska fungerar helt enkelt inte en könssegregerad syn på män och kvinnor. Kvinnor behövs ute i samhället, inte som hos Friskis och Svettis isolerade bakom neddragna gardiner.