Om identitetspolitik och särbehandling

Efter att ha läst Sakine Madons krönika, Kulturblind politik det enda vettiga, i Expressen och sett seminariet Sluta särbehandla! med henne och integrationsminister Erik Ullenhag har jag funderat en del på identitetspolitik och särbehandling.

Jag skulle vilja skilja på de två begreppen. Särbehandling kan vara ändamålsenligt av ekonomiska och behovsmässiga skäl. Det gäller bland annat de särskilda insatser som sker för nyanlända invandrare. Nyanlända behöver lära sig språk och orientera sig i samhället. Olika grupper av invandrare kan behöva få utbildning och information på sitt modersmål. Säråtgärder som satsningar på utsatta bostadsområden är svårare att kategorisera, men kan försvaras med att det finns särskilda behov i områden där arbetslöshet och fattigdom är koncentrerat. Ingen av dessa typer av särbehandling är exempel på identitetspolitik. Projektformen som sådan är inte identitetspolitik. Och tycker man att projektverksamhet är problematiskt är det ändå ett marginellt fenomen. I den svenska modellen med generell politik som princip går säkert 99 procent av offentliga medel (exklusive insatser för nyanlända) till insatser inom den generella politiken.

För att det ska vara identitetspolitik krävs, enligt min mening, två delar: en kulturell aspekt och ett subjektivt inslag. Identitetspolitik är en offentlig politik för att ge utrymme för individers subjektiva identiteter. Identiteter som har ett kulturellt inslag. Har vi verkligen en politik i Sverige som bejakar identitetspolitik?

Ja, enligt min bedömning har vi två statliga "insatser" som understödjer identitetspolitik.

Den första är bidragen (cirka 20 miljoner) till etniska organisationer som fördelas av Ungdomsstyrelsen.

Föreningar som arbetar med språk, kultur, identitet och med delaktighet i samhället är välkomna att söka bidrag från oss. För att din förening ska vara en etnisk organisation ska de flesta medlemmarna ha utländsk bakgrund. Bidragen kan sökas av riksorganisationer.

Den andra, och viktigaste, är den diskrimineringslag som trädde i kraft 2009. Jag är ingen expert på juridik, men de fall DO har drivit, förlikningar som uppnåtts och domar som fallit visar tydligt att diskrimineringslagen öppnar upp för identitetspolitik i vid bemärkelse. Flera ärenden har avgjorts där likabehandling har ansetts diskriminerande.

Fall 1. En flicka nekades praktik på en frisörsalong på grund av slöja. DO ansåg att det var diskriminering men förlorade fallet på grund av en teknikalitet, att den frisör som avvisade flickan inte haft rätt att agera på arbetsgivarens uppdrag.

Fall 2. Förbud att träna i huvudduk var diskriminering. Gymmet hade ett generellt förbud mot huvudbonader, vilket indirekt hindrade kvinnor med slöja att träna. Det bedömdes som indirekt diskriminering.

Fall 3. Uniformspolicy är diskriminerande. Efter en veckas introduktionsutbildning skulle mannen jobba sin första dag. På morgonen fick han en tillsägelse om att raka av sig skägget till påföljande dag, eftersom företagets uniformspolicy innebär att chaufförer inte får bära skägg. Mannen ville av religiösa skäl inte raka sig.

Se också den kända handskakningsdomen.

Fall 1, 2 och 3 handlar om generella regler, där personer anser sig diskriminerade på grund av att de inte fått uttrycka vad de uppfattar som sin kulturella/religiösa tillhörighet. Att diskrimineringslagen verkar förbjuda denna form av likabehandling (vissa skulle kalla det indirekt diskriminering) innebär att den understödjer identitetspolitik och rätten till särbehandling. Och det skiljer den svenska lagstiftningen från t.ex. Europakonventionen. I Sverige verkar t.ex. diskrimineringslagen leda till en tolkning av religionsfriheten som utgår från individers subjektiva åsikt medan Europakonventionen utgår från objektiva kriterier. Det är, enligt Europakonventionen, inte vad religiösa upplever sig behöva göra för att leva efter sin religion som skyddas utan rätten att tro. Den svenska diskrimineringslagen verkar också särskilt skydda den positiva religionsfriheten på den negativa religionsfrihetens bekostnad. Enligt Europakonventionen ska varje form av religiösa manifestationer vägas mot andras intresse av att slippa dem. Det är onekligen lite märkligt att Sverige, ett av världens mest sekulära länder, har en tolkning av religionsfriheten som så tydligt står på de religionsutövandes sida.

DO:s tolkning av diskrimineringslagen är att "människor har rätt att bära religiös klädsel även i arbetslivet, om inte sakliga skäl talar mot det. Dit kan räknas påtagliga risker ur medicinsk eller hygienisk synpunkt eller för säkerheten på arbetsplatsen." Det är en tolkning som innebär en institutionalisering av identitetspolitik, rätten att kräva undantag på grund av subjektiva uppfattningar med hänvisning till kultur eller religion.

Ny handbok om europeisk diskrimineringslagstiftning

I den svenska diskussionen om diskriminering hänvisas det ofta till europeisk och internationell lag. Det är dock inte lätt att navigera i den snårskog av konventioner, lagar och rättsfall som finns. Därför är det utmärkt att det nu kommit en handbok om europeisk diskrimineringslagstiftning. Dessutom utlovas en svensk version inom kort. Ännu bättre.

Handboken baseras på rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europeiska Unionens domstol. I boken behandlas bakgrunden till den europeiska diskrimineringslagstiftningen (bland annat FN:s människorättskonventioner), diskrimineringskategorier och rättfärdigandegrunder, lagstiftningens räckvidd (inklusive vem som skyddas) och diskrimineringsgrunder, till exempel kön, funktionshinder, ålder, ras och nationalitet.

Med tanke på den senaste tidens fall i Sverige kring religiös diskriminering är det intressant att ta del av europeisk rättstillämpning när det gäller religion på sid 111. Läs mer och ladda ner handboken här.