Den 17 April höll jag en presentation vid de ekumeniska nätverksdagarna för flykting och integrationsfrågor. Det var en härlig tillställning med mycket hjärta. Även om jag inte är religiös är det fint att se så många personer göra så mycket frivilligarbete.
Min presentation handlade om de utmaningar som finns inom asylmottagning och introduktion. Jag visade bl.a. följande två diagram över antalet asylsökande och kommunmottagna (som fått uppehållstillstånd) över tid.
Genom att visa på historiska exempel ville jag förmedla att det inte är första gången vi upplever en kris i asyl- och flyktingmottagande. Egentligen finns det bara ett exempel i modern tid där den upplevda krisen också inneburit förändringar i asylpolitiken, och det är 1989 års luciabeslut. Under alla andra kriser har man rett ut situationen utan ändringar av migrationspolitiken.
1989 års luciabeslut innebar att endast konventionsflyktingar fick asyl. Det fanns i dåvarande asyllagstiftning en möjlighet för sittande regering att vid särskilda skäl begränsa asylrätten. För att skydd skulle få vägras skulle det vara fråga om "så pass många personer att det skulle medföra stora påfrestningar för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta emot dem i Sverige." (prop. 1988/89:86, sid. 156)
Så här motiverade statsrådet Maj-Lis Lööv (s) beslutet (riksdagens protokoll 1989/90:46).
”Totalt uppskattas ca 29 000 söka asyl i Sverige under 1989, mot drygt 19000 under 1988. Samtidigt finns närmare 7000 människor, som har fått arbets- och uppehållstillstånd, på förläggningar i väntan på en kommunplats. Sammanlagt finns för närvarande 23000 människor på invandrarverkets förläggningar.”
”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.”
I december 1991 återkallade den borgerliga regeringen luciabeslutet. Strax därefter såg vi följderna av Jugoslavien-kriget vilket innebar mycket stora påfrestningar för asyl- och flyktingmottagning. Men dessa reddes ut utan inskränkningar av asylrätten.
Jag pratade också om två politiska förslag som jag anser inte bidrar till att förbättra asylmottagning och integration: den om asylsökandes rätt till eget boende (EBO) och den om "bättre spridning av flyktingmottagandet". Och som jag tidigare skrivit kommer inget av dessa insatser att förbättra asylmottagning eller integrationen.
Jag avslutade med några sammanfattande slutsatser:
* Kris i asyl- och flyktingmottagandet är inget nytt.
* Men vi har idag historiskt höga nivåer av såväl asylsökande och antalet uppehållstillstånd.
* Bättre spridning eller avskaffat EBO löser få, om några, problem.
* Alla kommuner måste ta emot fler.
* Särskilt Stockholmsregionen måste ta emot fler. Det är den region med klart bäst förutsättningar på arbetsmarknaden. Samtidigt har de en betydligt lägre mottagning än genomsnittet i landet (2,6 per 1000 invånare under 2014, jämfört med 4,8 i landet som helhet).
